Jag är inte den du tror jag är

Tänk dig att du och din mamma bråkar och du gör saker du inte borde bara för att få uppmärksamhet. Din mamma förstår inte de och tror att du bara gör så för att vara dum och hon tror att du har nå fel i huvudet. När din mamma säger så till dig blir du ännu mer arg och gör fler dumma saker. När de håller på så i flera år så blir de så att man kanske "tappar" kontrollen över sig själv och allt bli en vana och man tror att livet ska vara så.

När ens mamma är för ärlig är de inte så hilma kul heller hon säger för mycket. Att ljuga för mycket är inte bra men de är inte heller bra att man är för ärlig båda sakerna kan såra en. Min mamma är för ärlig hon säger alldrdes för mycket.

Det jag har skrivit här är mitt liv. Jag har bråkat med mamma hela mitt liv och börjar tappa kontrollen över mig själv. Mamma och jag har aldrig fått en start. När man är liten brukar ens mamma komma in i rummet och säga "god natt" och ge en puss i pannan eller nå men de har aldrig min mamma gjort. Hon har aldig kommit in och trösta mig när jag har varit ledsen. Jag har liksom fårr gjort allt själv. Fick börja städa när jag var 5-6 år. Ja okej jag tycker man borde börja runt då men man ska göra de tillsammans men mamma eller pappa. Min pappa och jag har aldrig heller kommit överens jag har alltid varit andrahands barnet. Har aldrig kunnat prata med min föräldrar om saker. ALDRIG dom vet inget om mig inte ens vem jag egenteligen är.

Gör ca 10 min sen så tänkte jag gå upp, men när jag kom till trappan hörde jag mamma och pappa prata och mamma sa att de är nå fel i huvudet på mig och tydligen hade hon pratat med Mia (min syrra) om de. Hur tror dom att de känns att man alltid hör dom snacka skit bakom ryggen på mig. Det är inte första gången de händer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0